Lars

Det är vår när den är som bäst! Fantastiskt! Idag har jag, vid sidan av mitt skolarbete, ägnat mig åt inlines och åtnjutning av solens fantastiska strålar. I solen har kaffe intagits samtidigt som jag fortsatt i Shane Claibornes bok. Den är verkligen utmanande och inspirerande. När jag satt och läste om fattigdomen i norra Philadelphia tittar jag upp och på andra sidan gatan går grannflickorna med varsin kanin i koppel. Den ena kaninen underordnar sig kopplets trygghet och följer duktigt med. Den andra är inte lika road utan vill hellre sitta still och njuta av gräs och sol (jag hyser hög aktning för den andra kaninen). Hur som helst blir ägaren till den andra kanin frustrerad och börjar samtidigt säga kaninens namn som hon drar oskyldigt i kopplet.

”Kom nu Lars så går vi”

Kaninen heter Lars! Jag visste inte att de var tillåtet för kaniner att heta Lars. Vad är det som gör att barns djurnamn ändras? Gissningsvis är det jag som börjar bli gammal. Om jag minns rätt så var kaninnamnen på åttiotalet totalt annorlunda. Då var det Pricken, Fläcken, Smulan, och Gosekulan som var populärast. Nu är det visst Lars som gäller och jag är plågsamt medveten om att jag inte längre har någon koll på kaninnamn.

Arne Hegerfors hanterar dålig förlorare

Jag snubblade över den här videon. Skam den som ger sig…

Shane Claiborne

Igår pratade jag med en bekant om vad man vill att meningen med ens liv ska vara och vad man i livets slut vill ha med sig. Vad är det bortkastade livet? Vad är ett liv i gränslös kärlek? Hur ska ett liv levas? Även om det inte finns några enkla svar tror jag Oswald Chamber hade rätt när han uppmanade ”att aldrig göra en princip av dina erfarenheter”. Det är ett fatalt misstag att kopiera vad andra har gjort. Trots att jag är väldigt medveten om det så fascineras jag av människors personligheter och berättelser. Det är så intressant att höra hur andra tänker, vad de gjort eller gör, och var de är på väg. Därför försöker jag lära känna människor, läsa om människor, och inspireras av människor. Den senaste personen jag håller på att lära känna har jag aldrig träffat. Han föddes 1975 och bor nu i ett av Philadelphias värsta områden. Han heter Shane Claiborne och har tillsammans med några andra startat en kommunitet som de kallar the Simple Way. Deras liv handlar om att visa kärlek till de allra fattigaste och utsatta. De praktiserar detta i sin egen kommunitet när de mättar de hungriga, tillbringar tid med barnen i området, och planterar trädgårdar. Hur som helst håller jag nu på att läsa hans bok ”The Irresistible Revolution: Living as an Ordinary Radical”. Jag återkommer med fler tankar kring honom när jag slutfört boken om någon vecka.

För en tid sedan blossade en debatt i bloggvärlden upp efter att tidskriften NOD väckt frågan om alternativ till den klassiska kärnfamiljen. Shane och hans vänner bor i en slags storfamilj. Det finns även andra exempel på personer som levt i andra boendekonstellationer än kärnfamiljen. Vad tänker ni kring storfamiljsboende?

Ticket to Ride

Kvällen börjar övergå i natt. Jag har under kvällen spelat trummor till Keith Greens pianospel och även om det är väldigt svårt är det mycket glädje. Det är så kul att spela av sig för en stund utan att någon hör på. Har även spelat Ticket to Ride med min bror. Det var första gången men tidigare har jag hört gott om det. Förväntningarna var höga och de uppfylldes. Jag skulle vilja hävda att det är ett spel i nivå med Settlers. Ticket to Ride har vunnit många priser och går ut på att samla kort med olika typer av tågvagnar som ger dem möjlighet att muta in järnvägsrutter, passera genom tunnlar och hoppa på färjor i sin jakt på att binda samman städer i de nordiska länderna. Det kräver mycket strategiskt tänk och behållningen är glädje! Rekommenderas!

Svårigheten i plikten att tjäna sjuka och risken för egen smitta

Jag dricker morgonkaffet samtidigt som jag läser om vad som har hänt med svininfluensan under natten. Det är ett virus som håller på att växa till global stormstyrka, men frågorna är fortfarande många. Jag läste under gårdagen en intervju med smittskyddsläkaren Jan Albert och han formulerade sig avvaktande. Vi vet inte var det här leder. Folkhälsominister Maria Larsson menar att Sverige står rustade för en instundande pandemi. Mitt bland olika uttalanden i olika tidningar minns jag en föreläsning med infektions- och smittskyddsläkaren Leif Dotevall. Det var i Göteborg som han pratade om det etiska dilemmat mellan plikten att tjäna sjuka och risken att själv bli smittad. Det är en väldigt intressant fråga som aktualiseras varje gång ett rykte om en pandemi hörs. Det är en fråga som kanske inte har något självklart svar.

Infektioner färdas snabbt idag. En smittsam patient kan komma från andra sidan jordklotet efter bara några timmar. Infektioner kan uppträda i helt oväntade sammanhang. Varje sjukvårdspersonal löper en risk att själva bli smittade. Vad gör vi med det? Frågorna som Dotevall väckte under Läkarstämman var vad läkarens plikt att ”skydda och bevara människoliv innebär under hotet av en smittsam epidemi”? Vilka risker bör läkaren utsätta sig själv för? Vem är mest lämpad att stå i första led på akutmottagningen eller på infektionsavdelningen?

Flera av dessa frågor är naturligtvis hypotetiska när förutsättningarna är okända, men jag tror ändå man kan förbereda sig på att i en närmast omöjlig situation hjälpa de drabbade. Hur känner vi exempelvis inför att komma hem till en anhörig som misstänks ha vinterkräksjukan?

Från samma symposium som dessa tankar och frågor är hämtade gav infektionsläkaren Stig Cronberg sin syn på det. Han beskrev läkaren som en kapten på en båt i storm. Han menade att för en läkare i ledande ställning är det fullständigt otänkbart att överhuvudtaget överväga att inte stå kvar vid rodret i en kritisk situation som en pandemi. Vad som händer med svininfluensan och alla de som tvingas konfronteras med den vet jag inte. Men vi kan inte låta rädslan styra. Om rädsla tar överhanden tenderar vi att handla helt irrationellt. Bristen på kunskap och rykten förstärker kaos. Så har det varit tidigare och så riskerar det att bli nu.

Välkommen till denna blogg!

Jag vet inte hur många gånger jag har börjat skriva i något häfte och haft tanken att skriva ner några tankar varje dag. Ibland har det gått bra och ibland har det inte det. Jag tycker det är väldigt kul att försöka formulera tankar och funderingar. Det är skönt att få skriva precis vad man vill. Det skrivande ordets makt. Fast jag ser redan motargumenten och skrivandet är mycket för min egen skull. Men du som vill läsa är givetvis varmt välkommen. Någon tydlig programförklaring har jag inte, mer än att jag vill skriva något annat än det som har med min utbildning att göra. Universitetsvärlden pulserar sina krav. Jag trivs där, men vill skriva om min tro, samhället jag ser och den kultur jag älskar.

Imorgon ska jag fortsätta skriva på projektarbetet. På kvällen är sällskapsspel planerat. Vi ska spela Ticket to Ride: Nordic Countries. Återkommer med hur hög glädjenivån varit.